Min vän, min bästa, allra bästa, killkompis.

Jag saknar dig så det gör ont, vissa dagar mer än andra. Men saknaden finns alltid med mig.

Vi gick i samma klass och inte förrän i slutet började vi prata med varandra. Våran vänskap klickade direkt, vi pratade varje dag, vi skrattade varje dag, vi styrde fester tillsammans.
Vi pratade om allt, du stöttade mig jämt, JÄMT!
Vi drev med allt och alla och gud vad vi skratta!
Varje kväll satt vi inne på msn och bara snackade, kom på nya saker, nya planer, en ny framtid.

En kväll satt vi och pratade om livet, om föräldrar om hur man skulle leva samtidigt som du gjorde en novell, novellen som lästes upp på din begravning. Även fast vi inte sågs lika mkt den senaste tiden som vi gjorde i början så var vi ändå med varann hela tiden i tankarna. Vi smsade jämt och massa skojiga saker.

Söndagen vaknade jag hos mamma, och en vän har försökt ringa mig flera gånger och skickar sms desse du måste svara det är viktigt. Jag svarar nästa gång hon ringer och samtalet lät:
Desse Markus andersson har gått bort.
Jag: vem markus?!, (inga tankar om min markus för han kunde det inte vara)
Vän: Markus Andersson, en av dina bästa vänner. Han gick bort i en tågolycka inatt.
Jag: neeee=! nej nej nej nej.... jag måste lägga på vi hörs.
Och tårarna bara rinner, jag förstår det inte. Jag förstår det inte än idag.

Fan va jag saknar dig min vän :( jag dör innombords.
Vi som skulle bada bubbelbad med våra ankor. Vi skulle ju styra en brakfest. Vi skulle ju ut och dricka öl. Jag skulle ju hämta dig när du behövde. Vi pratade som bara vänner kan.
JAG SAKNAR DIG :(
http://open.spotify.com/track/6UkNszcGs2B96zgrdCFiTQ